Yrkesbakgrund

.

Hur det hela började
(Denna beskrivning avser i första hand uppteckning av en bandinspelning, som jag själv gjort.)

Det hela började med att min far var bekant med optiker Hans Larsson, även kallad Hasselasse. Han var föreståndare hos Roses optik i Uppsala. Där fanns inte någon plats för en lärling. Hans Larsson sa till min far:”Du känner väl Gunnar Pettersson i Stockholm." Vi fick också en lista över de optiker som då fanns i Stockholm. Det var endast tjugo optikeraffärer som var godkända av Sveriges Ögonläkares Förbund i april 1950.

   Min mor och jag reste till Stockholm för att sondera möjligheterna till en lärlingsplats. Vi började med att besöka Axel Lundqvist, som skickade oss vidare till Gert Preisler. Gert Preisler hade gott renommé som läromästare och hade skrivit läroböcker i optik. Han prickade också in de optiker i Stockholm som ansågs som goda läromästare, däribland Gunnar Petersson (GePe). Min far ringde Gunnar och sa: ”Tjenare, detta är Eric Lindskoog från Uppsala. Min son skulle vilja pröva optikeryrket." Egentligen hade inte min far något minne av Gunnar från Uppsala. ”Skicka hit grabben så får jag se vad han duger till." I och med detta började min bana i optikeryrket 1 november 1950.

   Mina arbetskamrater under lärotiden var i huvudsak Rune Aronsson och Ulf Fredmark, därtill kom lärlingar under kortare tider till GePe, bl.a. Olle Kahn och Allan Sundgren. Det fanns ingen egentligt organiserad optikerutbildning, utan sporadiska kurser ordnades av Stockholms Förenade Specialoptiker i lokalerna på stortorget och vid Stockholms stads skolor för yrkesundervisning på Kungsholmen.

   Lärare på dessa kurser var bl.a Erik Rose. Mästarens kunnighet och självstudier kombinerat med Hermodskurs i Optik författad av Magnus Buve och Stig Hennig, samt Gert Preislers lärobok, utgjorde viktiga kunskapskällor. Efter fyra år avlades Gesällprov 1954 med gott betyg och tillsammans med Folke Sjerndahl erhölls SHIO:s lilla silvermedalj i optikeryrket. För den tiden en ovanlig utmärkelse. Ett extra tillskott i kassan utgjorde två stipendier från St Lucia Gille.

   Efter att ha förvaltat dessa stipendier återbördade jag pengarna i form av grundplåt till en forskningsfond i St Lucia Gille. 1959 erhöll jag Nordiskt Optikerbrev, instiftad examen av Nordiska Optikerrådet. Likaledes erhöll jag mästarbrev 1959 efter att genomgått handelsutbildning vid Hermods 1956, ett måste för att erhålla mästarbrevet.

Under åren 1958-59 genomgick jag Svenska Oftalmologförbundets och Specialoptikernas 
   Riksförbunds optikerkurs i Göteborg, även kallad högre kursen. Högste ledare för kursen var professor Rosengren vid Sahlgrenska sjukhuset. Huvudlärare var ögonläkaren doc. Sölve Stenström biträdd av ögonläkaren doc. Åke Björk. Oscar Lange fungerade som optikernas organisatör. Den s.k. högre kursen ersattes så småningom av legitimationskursen efter legitimationens införande 1964. Legitimationsbevisen utfärdades av dåvarande Kungliga Medicinalstyrelsen. Kunskaperna i refraktionsbestämning ansåg jag inte vara tillräckliga, nyfikenheten ledde fram till den första vidarutbildningskursen för legitimerade optiker.

   Den första delen gick av stapeln 1966 och följdes av ytterligare två kurser 1968 och 1969. I kursnämnden fungerade Åke Bergman, Magnus Geraeus och Robert Sandor, sedermera även Evert Jarde. Intresset för ämnet optometri hade väckts genom Bengt Burman, som fungerade som lärare på dessa vidareutbildningskurser. Bertil Nordqvist, som återvänt från studier i USA, var en drivande kraft då det gällde 21-punktsprogrammet till skillnad mot Bengt Burman, som föredrog grafisk analys. Således sökte jag såsom Clinical Associate till Optometric Extension Program(OEP) 1968.

   Optometriintresset utvidgades även hos andra optiker och verksamheten återupptogs i Svenska Sällskapet för Optometri, som sedan några år legat nere. Den grupp som stod för initiativet var Bengt Burman, Bertil Nordqvist, Olle Wallman, Hans Lindskoog och sedermera Kurt Östlund.

   Behovet av en mer permanent organisation behövdes. Lage Almhagen, chef för American Optical Co, var mycket behjälplig och förmedlade lokaler på Hornsgatan i Stockholm. Institutet för Optomtri (IFO) startade i samarbete med Sveriges Leg Optikers Riksförbund(SOR) med ovannämnda personer i ledningen. Leverantörer såsom Uppsala Optiska, Bausch & Lomb, American Optical m. fl. bidrog med instrumentutrustningen. Jag själv introducerade de första biträdeskurserna efter förebild av optomertic assistant education i USA.

   Kontaktlinsverksamheten började jag 1962 i Gävle med en förfrågan till Bengt Burman, som svarade med en handskrivet kompendium i ett exemplar. Detta exemplar torde vara det första dokument på svenska som skrivits i undervisningssyfte. Klas Nilsson, som börjat tillverka kontaktlinser i samarbete med Sölve Stenström, introducerade utbildning i kontaktlinstillpassning. Detta var den första svenska utbildningen.

   Snart bildades Svensk Förening för Kontaktlinsteknik med krav på svensk utbildning för att vinna inträde. Då jag redan arbetat flera år kliniskt med kontaktlinser och studerat i första hand amerikansk litteratur i ämnet, ansåg jag mig besitta tillräckliga kunskaper för ett medlemskap i den nybildade kontaktlinsföreningen. Detta resulterade till att jag fick tentera och utföra en studie på hårda kontaktlinser (PMMA-linser) inför Sölve Stenström och Bengt Burman. Resultatet på tentamen blev utmärkt och jag upptogs som fullvärdig medlem. Föreningens namn ändrades så småningom till Sveriges Kontaktlinsförening och utgav en tidskrift vid namn Kontaktlinsaktuellt, för vilken jag var redaktör 1978-1979.

   Kontaktlinsföreningen påverkade också utvecklingen såtillvida att Socialstyrelsen utfärdade särskild behörighet att bedriva kontaktlinsverksamhet, vilket skedde 1981. Behovet av ökade kunskaper i optometri fortsatte. American Optical utnyttjade mina kunskaper för att föra ut budskapet i refraktionbestämning och handhavande av bl.a foroptern, ett instrument som ögonläkarföreningen ”förbjudit” mot bakgrunden att det skulle inge patienten en falsk trygghet att ögonen blivit medicinskt undersökta. Detta innan Kungl. Medicinalstyrelsen infört legitimationen 1964.

   Under början av 60-talet studerade jag en hel del optometri och med Bengt Burmans handledning utförde jag de fallbeskrivningar som erfordrades för att bli fullvärdig member of American Acadmy of Optomery, vilket jag blev 1970. Därmed kunde jag komplettera min titel till Leg. optiker F.A.A.O., vilket har gett mig mycket glädje under åren. Vetenskapen optometri gav en hel del insikt i synergonomi. Detta diskuterade jag med Robert Sandor på Syninformation. Vi kontaktade dåvarande docenten Bengt Knave vid Arbetarskyddsyrelsen för att undersöka möjligheterna till en utbildning i arbetsmedicin. Bengt Knave, sedermera professor, var mycket positiv.

   Arbetsmedicin infördes på schemat vid Institutet för Optometri i samarbete med Arbetarskyddsstyrelsen. Kursledare var optikern Per Söderberg och började 1983. Kursen avslutades med skriftlig tentamen och avrapportering av eget examensarbete. För egen del gjorde jag en studie under rubriken Synergonomisk utvärdering vid en företagshälsovårdcentral. Denna hälsocentral var Sigtunahälsan, där jag arbetade med synergonomiskt arbete. Jag undervisade i Arbetsmedicin för leg. optiker samt för företagssköterskor på Arbetarskyddstyrelsen.

   I detta samarbetade jag med företagsläkaren Stig Sandén på ett mycket trevligt sätt. Undervisningen gav mersmak och jag läste därför undervisningsteknologi på Pedagogiska institutionen vid Uppsala Universitet 1975-76.

   Under några år på 60-talet fungerade jag i SOR:s styrelse och fick riksförbundets hedersmärke. Detta för mitt arbete vid startandet av Institutet för Optometri där jag en kort tid var kursnämndes ordförande. 1968 påbörjade jag en försöksverksamhet med glasögon för skyddsmask till Försvaret. I konstruktionsarbetet medverkade optikerna Sven Redeby och Gunnar Pettersson. Resultatet blev skyddsmaskglasögon mod 69. Idén med glasögonen som fästes direkt i skyddsmasken förekommer ännu med vissa justeringar till senare modeller.

   Under 60-talet och till mitten på 70-talet fungerade jag som optikerförbundets representant för militärglasögon och chef för militäroptikerkåren, numera avförd.

Min första etablering

Min första etablering gjorde jag 1957 i Gävle på Södra Kungsgatan 16. En stor omdaning skedde i Gävle. Hela södra sidan om Gavleån sanerades och Södra Kungsgatan fick ett nytt ansikte med dubbelfilig körbana och helt nya affärslokaler samt bostäder. En del bevarades som reservat under benämningen Gamla Söder. På samma ställe som jag etablerade min verksamhet hade det tidigare legat en kombinerad affär, Branders Ur och Optik, som tycks fallit i glömska av gamla Gävlebor. De första åren hade butiken namnet Specialoptiker Lindskoog med en neonskylt efter idé av Optiker Sjögren i Stockholm.

   Finessen var att optikersymbolen saxlorngetten utgjorde skillnaden mellan titeln och namnet. Under denna tid tog jag initiativet till bildandet av en gatuförening Södra Kungsgatans förening, där jag var sekreterare under många år. Därvid var jag också med att uppföra den berömda julbocken, som varje år tycks brinna trots rigorösa säkerhetsarrangemang. Jag var med i början när Scanoptik bildades på initiativ av optikerna Eneroth i Vällingby och Östlund i Falun och erhöll medlemsnr 26. Scanoptik ändrade sedermera namnet till Synsam och butiken i Gävle är fortfarande verksam på samma adress. I detta sammanhang ändrade jag firmanamnet till Focus Glasögon AB, vilket fortfarande existerar.

   1970 kontaktades jag av en gammal god vän och skidkompis vid namn Hjalmar Söderberg från Uppsala. Sedan flera generationer hade familjen varit framgångsrika i textil och modebranschen med flera namnkunniga företag och butiker. TK-branschen stod vid denna tid för en avsevärd nedgång i Sverige som föranledde Hjalmar Söderberg att tänka i nya banor. Vi öppnade då Focus Glasögon Synsam även i Uppsala.

   Direktör Sundblad på Synsam och Hjalmar Söderberg fick god kontakt och idéerna om den kommersiella utvecklingen ventilerades livligt mellan dessa herrar. Tyvärr avled Hjalmar Söderberg endast två veckor efter att vi öppnat butiken. Då mina uppgifter var att sköta den optometriska biten och Hjalmar Söderberg den kommersiella delen ansåg jag det inte möjligt att fortsätta i denna form. Jag överlät då företaget till Klas Nilsson i Göteborg. Synsamarrangemanget övertogs i Uppsala av Glasögonspealisten. Jag hade då mer eller mindre trappat ner mitt engagemang i Gävle och överlät Gävleföretaget till Viktior 
   Mattikeinen och Arne Assander som fortsatte att driva det under Focus Glasögon Synsam.

Under denna tid blev jag kontaktad av läkarna Kim Santeson, Rolf Alexandersson och Karl -Erik Eriksson. De drev lönsamma vaccinationcentraler i centrala Stockholm. Man hade också en verksamhet under namnet Storstadens Hälsovård, som bedrev företagshälsovård och behövde en legitimerad optiker med utbildning i arbetsmedicin. Uppgiften var att under namnet Institutet för synfrågor arbeta med synergonomi och i egen regi tillpassa kontaktlinser. Allt detta under förutsättningar att följa SOR:s och Am. Academys etiska regler. Därtill undervisa företagssköterskorna och blivande skyddsingenjörer i synergonomi.

   Min arbetsplats var förlagd till tredje våningen i Sparbankshuset på Regeringsgatan. Efter en kort tid säger Karl-Erik och Kim: "Vi skall bli ett nytt IKEA i glasögon." Därmed ordnades butikslokaler i gatuplanet på Regeringsgatan och glasögonbutiken Synpunkten startade. I den situationen uppstod konflikter på flera plan mellan ägarna och mig, vilket ledde till att vi stämde varandra. Det hela slutade som brukligt med en uppgörelse (som för mig var mycket fördelaktig).

Flyttade till Sigtuna och Stockholm

Under denna tid d.v.s. 1975 flyttade jag till Sigtuna utan att där etablera någon mottagning. I stället köpte jag konkursboet efter grossistfirman Raolit med lokaler på Östermalm. Bland olika agenturer ingick bl.a Saffilo, Ratti och Optiche Werke Passau. Det nya företaget bedrevs under kommanditbolag med namnet Optokonsult med dotterföretaget Raolit. Raolit övertogs av Torsten Björkman och Bengt Nordstrand. Kort därefter satte dessa herrar Raolit i konkurs och därmed var Raolit ur världen.

   Själv fortsatte jag företaget Optokonsult under ny adress: Tunnelgatan 10, numera Olof Palmes gata. Där bedrev jag verksamheten på andra våningsplanet med Postgirot och Televerket, samt en del andra större företag i Stockholm som mina främsta kunder. Samtidigt började jag verksamhet en dag i veckan vid företagshälsovården Sigtunahälsan.

   Verksamheterna ökade på båda håll, därför överläts Optokonsult till Lena Reuterhall . I Sigtuna spred sig ryktet om min optikerutbildning, vilket föranledde Sigtunabor att konsultera mig i bostaden. Det kan också uppmärksammas att jag var ensam om kontaktlinsbehörighet mellan Stockholm - Uppsala. Ögonläkaren Alf Esklund kom vid ett tillfälle för att låna mitt kornealmikroskop då en av hans grannar fått ”skräp i ögat”. Vi kände varandra tidigare från Kontaktlinsföreningen och Alf hade en sommarbostad i Sigtuna. ”Vår verksamhet” började utvecklas och nya lokaler behövdes.

   Genom kontaktnätet lyckades jag komma över en underbar tomt i gamla delen av Sigtuna, tidigare tillhörande den legendariske krögaren Ragnar Lundgren på Sigtuna Stadshotell. Jag lät där uppföra en för ändamålet utformad mottagning efter Amerikanskt mönster såsom optometrist med oftalmolog vissa tider.

   Uppläggningen visade sig fungera utmärkt. Efter några år avled Alf Esklund och genom kontaktnätet med Akademiska Sjukhuset kom Leif Tibblin att efterträda Alf. Det nya företaget fick namnet Sigtuna Synvård vilket fungerar ännu i dag, men under ägande av Peter Fjellström. Sigtunaarbetet har präglats av synergonomi inom företagshälsovårdens ramar. Sålunda har mycket intressanta uppgifter varit arbete med synergonomi för piloter, främst SAS, men även andra bolag. Kommunen och Beckers mfl.

   Synergonomi inom företagshälsovården har fångat mitt intresse, därför har jag under några år varit ordförande i Svensk Förening för Företagsoptiker. För att få så bra ekonomi som möjligt i detta arbete insåg jag att en inköpsorganisation är värdefull, därför var jag med från början vid bildandet av Optiserve och hade medlemsnr 1.

   Efter att i över femtio år fått arbeta i ett så mångskiftande yrke är en stor förmån. Även att kunna se tillbaka på en utveckling från hantverksyrke till akademisk status inger förhoppningen att optikern bibehåller sin status som medicinalpersonal och inte endast blir ett verktyg för att sälja glasögon och gynna kommersiella intressen.